Ingen solskenscyklist

Världens mest envisa förkylning tyckte visst att den skulle bosätta sig i min kropp, vilket gjorde att jag snällt fick ta en liten viloperiod. Tänkte cykla i lördags, men bestämde att en extra vilodag nog var bra för att inte starta för tidigt och riskera att bli sjuk igen, så i går var det dags att rulla ut cykeln.

Jag hade som mål att cykla lugnt och bara njuta. Vaknade på morgonen och möttes av spöregn. Jag älskar att träna i regn, men träningscykla i regn har jag inte gjort tidigare. Var så pepp på att få hoppa upp på sadeln igen så regnet stoppade mig inte. På med massor av kläder, som inte räckte, och så iväg.

Cyklade ut mot Sturefors och sedan vidare mot Sturefors slott. En runda på tre mil och ett snitt på ungefär tjugo kilometer i timmen blev en bra runda. Så skönt att komma ut och ja, jag älskar att cykla i regn konstaterade jag i går.

Efter passet fick det bli en varm dusch och sedan storrengöring av cykeln, som var mer grå/svart än vit. Nu står en ren och fin cykel hemma igen och jag funderar på vad jag bör köpa för cykelregnkläder. I går körde jag med soft shell-jacka, funktionströja och merinoullströja närmast kroppen. Det höll mig varm och någorlunda torr på överkroppen, men skulle behövt en jacka som står emot regn något mer, som jag kan dra ovanpå jackan. På underkroppen hade jag cykelbyxor, löpartights och benvärmare, men det räckte inte. Måste köpa merinoullsbyxor samt ett par regnbyxor anpassade för cykling. Har läst på en del och det verkar som att det är just cykelregnkläder som gäller eftersom de visst ska andas. Regnälskare som jag är känns det värt att lägga lite pengar på bra regnkläder att cykla i. Förhoppningsvis kanske det håller mig lite torrare, lite längre i alla fall.

Imorgon

Vilat sedan fredag förra veckan på grund av en, minst sagt, envis förkylning, men i morgon då ska jag få cykla. Lååååångsamt och fint, men cykla, det ska jag!

- Posted using BlogPress from my iPad

90 kilometer MTB?

För någon vecka sedan såg jag en tävling på Facebook där man kunde vinna en startplats i cykelvasan genom Alecta. För att vinna skulle man skriva ett svar där man förklarade hur cykelsporten skulle kunna göras säkrare. Jag skrev ihop några rader eftersom jag ändå satt på bussen och sedan tänkte jag inte mer på det. Att cykla cykelvasan är inte något jag funderat på eller haft som mål, så det var inte en tävling jag kände att jag ville vinna.



I dag fick jag ett mejl med en grattishälsning om att jag vunnit startplatsen i cykelvasan 90. Först tänkte jag bara att jag skulle strunta i det, men nej, jag tror att jag ska starta. Det verkar roligt!



Jag menar, kan man ens tacka nej till detta? En startplats i cykelvasan går ju på en del så att få en gratis känns lite lyxigt!

Nu återstår bara ett problem, jag behöver en ny mtb! Jag tror inte att min gamla odämpade mtb från 2001 kommer att göra detta lopp till ett nöje. Så, dags att starta jakten på mtb. Frågan är bara vad min kära sambo säger om ytterligare en cykel som inredningsdetalj. Det börjar bli trångt i lägenheten nu...

Träningsvila, "Cyklande tjejer" och nya kläder

Det ekar här inne och det ekar på träningsfronten. Har inte tränat över huvud taget sedan i söndags och jag saknar det något enormt. Anledning? Kroppen signalerade lite fint om överträningstendenser så jag drog i bromsen och beordrade mig själv vila. Vis av erfarenhet vet jag att det enda rätta är att vila när sådana tendenser kommer. Det blir liksom inte bättre om man ignorerar kroppens signaler. Så, träningsvila har det varit denna vecka. Supertråkigt, men nu känns benen inte som sirap längre, jag sover på nätterna igen och jag känner mig inte ihålig längre. I morgon ska jag cykla igen. Lugnt, fint och drygt tre mil. Känns som jag tappat allt, men vet att det bara är mentalt det känns så.

Cykling i morgon alltså. Har ni hört talas om "Cyklande tjejer" på Facebook? Det är verkligen världens bästa grupp. Så mycket inspiration, pepp, lärdom och cykelglädje det är i den gruppen trodde jag inte att det var möjligt att samla på ett och samma ställe. Ingen fråga är för dum att ställa och gruppen innehåller drygt 2500 tjejer som har cykel som gemensamt intresse. I Linköping finns undergruppen "Cyklande tjejer i Linköping". Den gruppen används mest för att bestämma tid för cykelsällskap. Jag slängde ut en fråga i början av veckan om någon var intresserad av lite cykelsällskap nu under valborgshelgen och det verkar som att vi blir ett litet gäng som ska köra tillsammans i morgon. Ska bli roligt med några nya bekantskaper.

På tal om "Cyklande tjejer" så har de nu öppnat upp sin webbshop så att det går att beställa gruppkläder. Jag skickade iväg en liten beställning i dag och för min del blev det en tröja, en buff och ett pannband denna gång. Är så sugen på en lite tjockare jacka med löstagbara armar också, men tänker att det får vänta till nästa gång shoppen öppnar. Jag hoppas ju att jag ska klara mig på mina vindjackor nu under sommaren.

Skiss på hur kläderna för "Cyklande tjejer" ser ut. Synd att de inte är röda, vilket annars är min "cykelfärg" tillsammans med vitt, grått och svart. 

 

Lite dött

Här ekar det tomt. Kroppen min gav varningssignaler om överträning (been there, done that) såga har nu vilat i snart en vecka. På fredag ska jag cykla igen. Lugnt och försiktigt!


- Posted using BlogPress from my iPad

Glad påsk

Påskhelg och total cykellycka. Cyklade i går, cyklade i dag och planerar att fortsätta både söndag och måndag i samma spår.

I går gjorde jag hastighetsrekord med 51 km/h. Och då trampade jag inte ens... I dag gjorde jag kortbyxpremiär, eller trekvartsbyxpremiär. Underbart!







- Posted using BlogPress from my iPad

Jag (hjärta) Östgötaslätten

Jag älskar Linköping. I augusti är det sju år sedan jag flyttade hit och att flytta härifrån känns ganska otänkbart. Jag älskar verkligen den här staden.

Genom åren har jag lärt mig att hitta mina smultronställen och det finns gott om dem. De första fem åren här var jag billös och kunde mestadels bara utforska de mer centrala delarna. Sen blev jag med sambo, och således även med bil, och då började jag hitta andra fina ställen en liten bit utanför stan. Nu när jag blivit med racer har jag hittat ännu mer finställen. Små snirkliga vägar med underbar natur. Detta är en av sakerna jag verkligen älskar med cykling - att se alla fina vägar som finns runt omkring mig. Min cykel är ett underbart träningsredskap och transportmedel.

Denna långfredagsmorgon har jag ägnat åt att googla fina landsvägsrundor här omkring. Jag känner att mina tremilsrundor börjar bli korta och jag vill komma längre, se mer nu.

Har bläddrat igenom Dessis kategori "Landsväg" nu på morgonkvisten och med hennes fina bilder på mitt älskade Linköping med omnejd går det inte annat än att bli förbannat cykelsugen. I sommar har jag sju veckor lång semester och då ska jag passa på att utforska Östgötaslätten ordentligt. Men, jag börjar redan nu så klart!

Fantastiska Östgötaslätten.
Bild: VisitLinkoping

Hela känslohavet stormar

I går kväll cyklade Oskar och jag en tremilsrunda. Det var minst sagt hela känslohavet stormar. Vi började med att cykla ut mot Sturefors. Självklart var det tungt som bara den, men det är det ju alltid den första milen för mig. Lång startsträcka liksom.

I Sturefors cyklade vi upp för Stureforsbacken och väl uppe hade jag kommit igång. Sen fortsatte vi bort mot Kolbyttermon och försökte ligga lite på rulle. Att cykla först är no problem för mig, att cykla parallellt går fint, men att ligga nära bakom tycker jag är skitläskigt. Vad sjutton händer om han där framme cyklar omkull och jag inte hinner svänga undan liksom. Blir frustrerad på mig själv att det ska kännas så obehagligt, men samtidigt vet jag att det är träning som behövs. Jag var rädd för nedförsbackarna första vändorna på racern också bara för att jag inte tycket att jag hade koll. Att forcera rädslan är det sämsta man kan göra. Ut med den bara och träna lugnt och försiktigt. Jag vet att jag nog skulle behöva träna mycket på detta. Vill ju kunna cykla klunga snart. Bara våga, vara våga, vara våga!

Hur som helst, det kändes bättre mot slutet. Vid Kolbyttermon tog vi höger på Rosenkällavägen mot Linköping. Oskar cyklar ifrån mig på platten, jag cyklar ifrån honom i backarna. Vi är väldigt olika, men det är roligt eftersom man får lite utmaning. Kände mig som starkast i stan i backarna, men som världens ynkligaste snigel när det var platt. Träna, träna, träna!

Tre mil börjar kännas kort nu. Visst, jag blir trött av spurter och så, men jag behöver längre pass där jag bara ligger och kör på. Tjejvättern närmar sig och jag vill i alla fall ha cyklat några sex till åtta mil långa pass innan dess.

Vi har bestämt oss för en påskhelg hemma, vilket känns väldigt väldigt skönt. Ett av målen blir att hitta runt Rängen, vilket sägs vara en väldigt fin runda.

Helgens MTB

I helgen blåste det storm här i Linköping och då var jag för feg för att ta mig ut på racern. Istället fick det bli två pass MTB. Ett: skogen tar mycket vind så det är mer lättcyklat inne bland träden. Två: MTB:n är mycket stadigare än racern. Lugn och fin transportcykling till skogen med andra ord.

I lördags körde jag ensam. Cyklade till Vallaskogen och körde runt helg oplanerat. Veckans regn gjorde att det var rätt lerigt och jag måste erkänna att jag gillar känslan av att cykla i lera. Det känns liksom härligt i cykeln på något vis. Var inte speciellt avancerad, utan cyklade mest på kul. Precis som vanligt alltså!

I söndags cyklade Oskar och jag till Vidingsjö och körde på Mera Leras MTB-bana. Andra gången jag var där och jag gillar det skarpt. Förra gången körde jag bara ett varv på den blå nybörjarbanan, mest för att känna hur det kändes och såg ut. Nu körde jag fem varv på blå banan. Första varvet gick så där, men sedan släppte det. Sista varven klarade jag helt utan fotisättningar bortsett från två lite knixiga stenar. Där fegade jag ur och satte ner ena foten.

Två lärdomar från helgen att komma ihåg:

1. Titta dit du vill komma 
Upp med blicken och titta dit du vill komma. Lite samma problem som jag har i ridningen när det är hoppning. Jag tittar gärna på hindret, det blir inte så bra. Titta upp och förbi hindret. Titta dessutom inte där du inte vill hamna. Vid första spången tittade jag ner i kärret bredvid spången, vilket höll på att resultera i en liten olycka...

Så, där du tittar, där hamnar du.

2. Farten är din vän
Ibland är det lätt att fega och bromsa. Eftersom min gamla cykel saknar dämpning i framgaffeln fegar jag framför allt när det kommer stenar eftersom jag varit rädd att det ska smälla så mycket i armarna när jag cyklar över dem. Problemet är att det är svårt att ta sig fram, förbi och över hinder när man har knappt styrfart. I söndags vågade jag cykla på mycket mer än jag gjort tidigare och fick mycket bättre flyt i hela cyklingen. Med fart är det lättare att hålla balansen, lättare att ta sig fram och det blir faktiskt mindre stötigt. Så, våga låta bli att bromsa ibland!

Nu har jag haft två cykelfria dagar då jag varit hos min finfina syster i Jönköping. I morgon är det dags att komma ut och trampa lite igen.

Drömmar ska förverkligas

Sitter på en buss till Jönköping och blickar ut över Vättern. Bestämmer mig på riktigt. I juni nästa år ska jag cykla runt den här sjön.

Drömmar ska förverkligas!


- Posted using BlogPress from my iPhone